Min förlossningsberättelse 

42+0

Detta är i första hand för min egen skull och är skrivet mellan ammningar och 3 dygn då jag totalt sovit 4timmar. 

Så var dagen inne, 2veckor över beräknad födelse och det var dax att ringa in till förlossningen 07.30. Eftersom vi bor i Lund så valde vi att föda här.
En timme efter jag ringt in och berättat att vi var ”överburna” så ringde förlossnings korrdinatorn upp mig. Under den timmen så hade jag hunnit göra livsviktiga saker som att färga ögonbryn mm för att fördriva tiden. Vi var välkomna upp till avd 44 för igångsättning.
Jag och Freddan gjorde oss i ordning, tog med oss Eddie som skulle lämnas till svärföräldrarna på vägen och tog  våra väskor som sen länge var packade och åkte ner med hissen och hoppade på bussen.  Förväntningarna och spänningen var verkligen höga. Det kändes ungefär som när man började ettan igen. Man såg fram emot det enormt mycket men man visste inte riktigt vad det skulle innebära.

Uppe på avdelning 44 tog Tiff emot oss. Det var hon som var förlossnings korrdinator för dagen. Hon visade in oss på ett rum, vi blev tilldelade en barnmorska som tog hand om oss och sen var det bara att invänta läkare. 

När det var dax för läkarrond så hade de läst på om vår förra förlossning, dvs den med Majken som blev akut kejsarsnitt. Vi blev klassade som riskförlossning och fick ett rum nere på förlossningen med engång. I vanliga fall så sätts man igång uppe på avd.44. 

De tyckte vi skulle gå och äta lunch så vi sen var redo för vårt äventyr. Vi lyssnade och gick och blev ”rånade” i restaurangen på Blocket. 

Vi gjorde entré inne på förlossningsavdelningen vid 12. Vår första barnmorska hette Stina, vilket sammanträffande med tanke på vad vi (läs: Majken) bestämt att bebis ska heta. 

Vid kl 14 kom förlossningsläkaren, överläkaren, barnmorskan och undersköterskan in. Det var DAX! 

Planen för igångsättningen såg ut så här: Sätta en ballong mellan livmodertappen och fosterhinnorna som gjorde att livmodertappen mognade helt och öppnade sig 3cm. När det var gjort så skulle man ta hål på fosterhinnorna så vattnet skulle gå. Sen var det bara att hänga med på en naturlig förlossning. 

När förlossningsläkaren gjorde undersökningen så konstaterade han (och även alla de andra som var i rummet ) att min livmodertapp inte var det minsta mjuk, dvs de fick inte in den där katetern med ballongen, så det fick bli plan B. Vilket var att jag skulle få in en hormon ”stav” som skulle mogna och mjukna upp livmodertappen och börja ge värkar. Den skulle sitta i 24 timmar…. Happ!! Varför inte vänta mer, eftersom vi inte väntat länge nog!?! 

Så vi fick snällt bara börja fördriva tiden. Tack och lov att vi tagit med oss en ”padda” så vi kunde titta på den. 


Så här roade kände vi oss. 

Fast i ärlighetens namn så var det ganska mysigt också. På kvällen konstaterade Freddan att förlossningsavdelningen var som ett dåligt hotell fast med jävligt bra service. Dvs sängarna är inte det minsta sköna men personalen är FANTASTISKA! 

Förutom att titta på serier så passade vi på att gå ut i det fina vädret. Vi gick en runda på kyrkogård som ligger precis intill. Där finns både Freddans morfar, min mormor och min kusin begravda så vi besökte deras gravar. 

När de 24 timmarna hade gått så hade värkar satt igång. Men var bara öppen ca 2cm. Så då var det dax för plan A igen, dvs placera in en ballong. Vilket gick bra. Så då var det bara att börja vänta och spänna ballongen och vänta och spänna ballongen. Värkarna började tillta ganska mycket. Denna ballong fick sitta i som längst i 18timmar. ARTON!!! Skoja?! Men som tur va så trillade den ur redan kl 3 på natten. Då hade vi varit inne 1,5dygn. 

Värkarna var inte regelbundna men de var där och de började kännas av en hel del. Efter ballongen så hade jag öppnats 3cm med mjuka kanter. Dvs jag var öppen kanske 2,5 men kunde vidgas till 3. wihoo!! Det började äntligen hända lite! En BM hade sagt att man kan räkna ungefär 10h efter man öppnat sig 3cm så var bebis född. Det tog jag tillfasat på! 

Då var det dax att ta nästa steg i planen, dvs ta hål på fosterhinnorna så vattnet skulle gå och värkarna skulle förhoppningsvis tillta och huvudet skulle börja tränga ner. 

De tog hål på hinnorna genom att sätta en skalp i bebisens huvud. Så de skulle kunna lyssna/se bättre på hennes hjärtljud mm. De hade oss uppkopplade många många gånger per dag för att ha koll på bebisen så hon inre blev för stressad så vi hamnade där det blev med Majken. Vilket kändes otroligt bra! Det som syntes nu när de satte skalpen var att bebisen hade bajsat i vattnet. Inte alarmerande mycket, men dock. 

Under nattens gång så sattes det även in värkstimmulerande dropp då jag var för värksvag. Jag hade värkar men inte regelbundet och framförallt inte effektiva. De ökade upp dosen sucksesvit. Och fy F-N vad det började kännas! Jag satt stora delar av natten i duschen för det var det som kunde mildra värkarna bäst. Men de började bli riktigt plågsamma. Vid 6 tiden gjorde de en undersökning, förfarande 3cm och med godvilja 4. Eftersom smärtan av värkarna var väldigt kraftiga så fick jag prova lustgas, men det var inget för mig. 

Så jag fick förlita mig på andningen. Men det började bli mer och mer outhärdligt och jag började ge upp. Jag fick inga resultat på det arbete min kropp försökte  göra och jag hade haft värkar i mer än 24timmar nu. 

När det var dags för skiftbyte nummer 6 för barnmorskorna och underskötorskorna,då så kom Ewa in genom dörren. En lite äldre kvinna med erfarenhet. Auran runt henne var ”jag är tuff, men har hjärtat på rätt plats”. När hon steg in genom dörren så hade jag varit vaken med värkar från kl 05 i fredagsmorse och nu var det lördag kl07.00 och smärtnivån i kroppen var enorm. 

Jag hade räknat ut att jag minst hade 10h värkarbete kvar då jag fortfarande inte hade öppnat mig speciellt mycket. Värkstimuleringen var på maxnivå och min kropp kunde inte hantera mer smärta. Så fort någon rörde mig så blev min kropp som en sträng och det kändes som ström gick genom hela kroppen på mig. 

Ewa såg och hörde mig, så hon guidade mig genom lite värkar men tog sen beslutet att stänga av värkstimuleringen och kalla ner narkosläkaren för att sätta en EDA i ryggen som kunde göra så jag kunde slappna av och förhoppningsvis sova en stund efter många timmars värkarbete. 

Första dosen EDA gav bra smärtlindring och jag trodde ett tag att detta var räddningen för min inre ork, men helt plötsligt så var det trycket nedåt och ut mot låren/sätet som jag klarat av innan genom andning helt outhärdligt. 

Barnmorskan gav mig påfyllning av EDAn och sa: bebisen i magen och mamman ska få bekänna färg nu. Vi sätter igång värkstimuleringen igen och så ger vi detta en chans i 30min – 1timme och så får vi se vad som hänt då. 

Okej tänkte jag, vi ger inte upp! Det kan gå! För det är ju det jag vill. Jag tog en värk, sen kom nästa…. PANIK!!! Detta går inte alls!!! Hela kroppen bara får frispel… Jag får larma, jag VILL inte mer!!! Jag kan inte, det är inte värt det!! Jag kommer vara en trasig människ inombords om jag fortsätter. Barnmorskan kommer in, hon hjälper mig genom nästkommande värkar. Hon undersöker mig. Konstaterar att INGET händer mer än bebisen börjar bli påverkad och jag orkar inte mer, 48 timmar har gått. 

Hon stänger av värkstimmuleringen och fyller på EDAn igen och ringer förlossningsläkaren. Hon vill att jag provar lustgasen. Jag tvekar, men va fan. Jag ger det en chans till. Jo, då den är inte helt dum. Den hjälper mig att ta mig igenom värkarna som kommer nu utan stimulering. 

Förlossningsläkaren kommer ganska snabbt, gör en undersökning sen kommer de magiska orden. ” du har kämpat länge, med tanke på hur många timmar du varit här och du är bara 4cm öppen så tycker jag att vi avslutar denna förlossning med ett kejsarsnitt” Det var änglasång för mina öron. 

Klockan var lite över 12 på lördagen. De skulle gå upp och förbereda inför kejsarsnittet…men det dröjde fram till kl 17 innan vi blev hämtade. Något akutfall kom in och narkosläkaren var tvungen att göra lite emellan. Så det var bara att vänta IGEN!!! 

Jag fick värkavstannande sprutor, men mja, helt plötsligt började värkarna tillta igen. Så de sista 5 timmarnan var jag och lustgasen bästa vänner. 


Mitt i all väntan på kejsarsnittet så var det dax för nya barnmorskor igen. Då kom vår första barnmorska Stina in. Hon var med och startade den och fick vara med att avsluta den. 

Klockan 17.50 blev vår flicka på 52cm och 3650g utplockad. Även denna gång blev jag sövd då EDA katetern inte la sin bedövning rätt. Och antagligen var det därför de sista omgångarna inte heller gav någon verkan.

Klockan hann bli 21 när jag kom från uppvaket. 



Men vilken ljuvlig bild det var när jag blev inrullad på vår sal och Freddan står med där med vår älskade och efterlängtade STINA i famnen!! 

Nu är vår familj komplett! ❤️

————-

Det som jag måste framföra är att ALLA de barnmorskor och undersköterskorna på Lunds förlossning var FANTASTISKA!! (Vi gick ju igenom en del) Vilka människor! Om de inte hade varit för dessa kvinnohjältar hade jag garanterat upplevt dessa senaste dygn som mycket mycket värre. Men med deras stöd, vägledning och hjärta så konstaterar jag bara att vi alla gjorde så gott vi kunde och gav verkligen allt men till slut var kejsarsnitt det bästa för oss!