Förändring

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1532.jpg

När kroppen förändras så är det inte alltid så att man står och hoppar av glädje när man ser/upptäcker förändringen.

Jag har några gånger blivit osäker på vad jag tyckt och några andra gånger blivit rädd och även lite äcklad.

Min första gång jag blev rädd var när jag upptäckte min handledsknöl. Jag visste inte riktigt om jag tyckte om att det stack ut ett ben från min kropp. Jag har varit så van vid att mina kroppsdelar varit så inbäddad så att jag helt plötsligt hade ett hårt ben som stack ut vid handleden var inget jag blev direkt förtjust i. Det tog mig flera veckor att acceptera att det var ett ”normalhetstecken” att det gjorde det.

Idag blev jag nästan rädd, jag tog några bilder innan gymmet idag. Gymmet som jag för övrigt känns som jag bara gästspelar på mellan varven. Har varit sjuk till och från hela höst/vinter så jag har gjort allt från noll till 1-3/vecka istället för 5. Så resultaten har inte heller blivit som jag önskar.
Bilden ovan är från idag. Tycker armen ser så liten ut, även om jag vet att den har 30cm i omkrets så ser den ”mager” ut. Jag gillar BIFFIG bättre! Denna arm som var på bilden blev jag helt paff av.

Det tar ett tag att hänga med hur kroppen förändras.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1515.jpg

Månad, ett år och från resans början

Då var det den tjugonde igen och månadsfotons är plåtade även om jag vaknade med ögonklet och förkylning.

De sista för detta året.

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1442.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1445.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1443.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1444.jpg

Ingen större skillnad. Men det som glädjer mig är att jag är igång med träningen igen.

Ett år har gått sen jag började på gym, även om detta året har kantats med lår/ljumskskada och nu på höst/vintern varit krasslig så har kroppen stärkts och jag har ljusa framtidsplaner.

Detta är skillnaden på ett år

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1452.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1450.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1449.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1430.jpg

När jag själv tittar på bilderna så var jag nog i bäst muskelform omkring juni och inte nu i december som jag önskar. Men det är bara att fortsätta att köra på och äta ännu bättre och stärkande mat så jag kan hålla mig frisk.

Tänkte skriva ett inlägg senare om målen för 2015 för de är klara.

Här är bilder från bilder från resans start till nu

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1454.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1455.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1453.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1429.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_8714.jpg

Träningsdejt med Mayhem

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_5491.jpg

Jag har länge känt att jag vill göra något lite extra för min sambo och stöttepelare. När vi bodde i Malmö så tränade F i en klass med en ledare som heter Andreas. F bara älskade hans träningspass och de har genomfört 2 hinderbanelopp ihop efter det och saknat att träna för/ihop med honom.

Så jag ordnade barnvakt till lilla M och berättade för F att han skulle klä sig för ett träningspass ute. Sagt och gjort, vi lämnade lilla M hos farfar och gick och tog tåget till Malmö för att möta upp Mayhem på Stortorget.

Ju närmre vi närmade oss Malmö desto mer blev jag nervös över min egen prestation. Bilder från min egen handbollsspelarkarriär kom på näthinnan. Jag har alltid varit ganska stark men löpningen har aldrig varit min bit. Jag låg alltid super sist under löpträningen och jag har alltid tyck att det var jobbigt att ligga så där super sist, för man blir påminna över hur begränsad jag var av alla sina +kilo.
Jag andades in och lutade mig lite på F och fick pepp av honom. Jag kan ju bara göra mitt bästa intalade jag mig. Jag visste ju att Mayham coacherna skulle stötta och finnas där om jag skulle klappa igenom.
Bara att kasta sig in även om jag var nervös och osäker på hur stark och uthållig jag va jämfört med de andra.

Uppvärmningen började, vi började på Stortorget och sprang upp på gågatan vek höger till Lilla Torg sen ner till Stor torget igen. Ingen långbit, men det kändes bra. Kroppen kändes helt ok och jag sprang i lugnt tempo och hängde med utan problem. Jag fick lite tro och hopp om att jag skulle fixa denna träning på 1h 15min utan att bli knäckt mentalt.
Efter lilla varvet så ställde vi upp oss 2 o 2 mitt emot varandra och körde lite uppvärmnings övningar som tex ”sprattelgubben”, höga knä, knä böj mm. Detta gick helt ok, förutom att jag blir så jäkla kissnödig när man hoppar. Otroligt jobbigt!

Nu var vi varma i kläderna, det var dax att börja träningen på riktigt, det som stod på schemat var intervaller. Fy fan, först sprang man ca 50m och gjorde en styrkeövning tex knäböj, burpees, knäböj med hopp och sen sprang man tillbaka och bytte med sin kompis. Intervaller, fy jäklar vad de tar musten ur en. Efter vi kört den övningen då var jag nästan redo att packa ihop och bege mig hem. Då var det dax att ta våra saker och börja transportera oss mot Casinot. Dvs springa i trupp, ÅGREN de Lux kom över mig. Men vi började springa…. Upptäckte att jag hängde med ganska lätt. Jag låg i mitten och nästan lite högre upp än mitten!!!! Vad hände här?!?! Jag som alltid legat sist!! Vi sprang inte så långt, utan det var dax för lite nya fysiska prövningar. Vi stannade på gamla väster och körde lite armhävningar, burpees, och utgång till planka ner i en armhävning och sen går man in igen.
Blev helt förvånad över hur bra övningarna gick och hur stark jag kände mig. Jag har inte kört burpees så mycket förr och nu skulle vi köra i högt tempo. Insåg att jag kom ner ganska snabbt och smidigt på marken och sen upp och inhopp och uthopp gick nästan av sig själv. Helt otroligt! Tyvärr då fick jag blodtrycksfall i slutet av de 30 sekunderna men jag var mer än nöjd i alla fall.

Det var dax att förflytta oss igen med jogging, även om vi kört på ganska tufft med benövningar så märkte jag att jag återhämtade mig ganska snabbt. Så cool känsla!

Vi kom fram till en trädallé, vad kan man köra där? Jo, idioten…. Kom och skjut mig!!! Intervaller IGEN! Jag kan inte påstå att det är mitt starka kort, jag körde ihop med en dam som hade lite problem med ett knä. Hon krigade på riktigt bra och jag var tacksam för all vila jag fick mellan mina runder.

Lite bål stabilitet i form av olika plankor var det dax för efter Idioten, fan riktigt stark där. Så nöjd!! Sen kom en fasan övning, hoppa i sidled över någon annans ben. Det gjorde jag inte, jag stod bakom och hoppade i sidled istället ( och blev mer kissnödig)

Sen var det dax att bege sig mot Stor torget igen. På vägen så hann vi med utgångssteg och en rejäl sprint. Mjölksyran va fin i benen när vi nådde torget igen.

Vi var inge riktigt klara, utan vi körde knäböj ihop i en stor ring, först 10st sen sprint på ca 30m och en valfri övning i 20 sekunder, sen 10 knäböj i en gemensam ring och sen spring och valfri övning. Vi kom upp till 50 knäböj 4 enskilda övningar.

Sen var detta träningspass klart. Jag visste inte vad jag kände, jag kunde inte landa i det jag varit med om och gjort. Jag var nöjd, men ändå så kände jag att jag hade kunnat ge mer! Allt jag varit orolig för inträffade inte.

Min utvärdering av mig själv som jag gjorde när vi satt på tåget hem blev så stark känslomässigt att jag nästan började gråta. Jag är inte den där. Tjocka Mia längre som är en fånge i min kropp! Jag kan!! Jag kan! Jag behöver inte känna mig misslyckad!

Jag håller på all lära känna en ny kropp och ett nytt jag!

Tack snälla alla från mayhem för ett bra träningspass! Jag hoppas vi sed igen och att ni även kommer starta upp här i Lund

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_5492.jpg

En säkerhet

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/320/32309218/files/2014/12/img_1394.jpg

” Nu när jag ser mig i spegeln och tittar inåt så ser jag mig komma i mål. Jag tror på det jag gör helhjärtat. Det har jag aldrig gjort förr. Jag ser mig själv springa min första mil, jag ser mig själv att ta mig över och förbi hinder och gör det med ett leende. Jag tänker på min galnaste tanke som är att springa Göteborgsvarvet, jag känner att jag kommer klara det. Inte idag eller nästa vecka. Men med träning så kommer jag klara det. Varför?! För att JAG vill klara det och jag tror att ALLA klarar det. Bara man har en plan för att lyckas och ser ljust på det.

Detta trodde jag aldrig om mig själv för något år sedan. Då såg jag bara problemen och satte själv stopp för mig själv mentalt.”

Detta skrev jag i morse. Men det är något jag känt ett tag. En säkerhet på mig själv. Jag kommer göra de sakerna jag drömmer om och jag kommer klara det. Jag kommer inte komma först i mål, jag kommer inte vara snabbast men jag kommer vara en vinnare.

Mitt huvud och min kropp ska inte stoppa mig för att uppleva mitt liv. Det ska inte säga att jag inte kan.

Om andra kan varför skulle jag inte kunna?! Vi alla har olika förutsättningar, men många av förutsättningarna kan vi påverka. Jag kanske behöver jobba hårdare än andra för att genomföra det, men det är säkert andra människor som behöver jobba hårdare än mig. Jag kan bara utgå i från mig och se till att jag gör det jag behöver för att nå mina mål.

Erkännande till mig själv

IMG_1281.JPG

Mia! Du har lockars in på fel väg, backa tillbaka och fortsätt kör på den väg du var på! December lockar till många godheter, men russin är inte något för dig!! Bra att du gjorde din egen glögg på pressade äpple, där tänkte du till men du skulle hoppat över russinen. Tack vare russinen… Eller rättare sagt HELA russinpaketet du tillsist tryckte i dig så hamnade du i fallgropen med att ta några pepparkakor med smör också. Det är ingen fara, men du vet att det eskalerar om du inte sätter stopp NU!! Så lägg i backen och backa bak till den väg du kom ifrån!! Och gör det NU!!

Japp, det e bara att erkänna! Jag har trillat dit! Russin är knark för mig. Men jag slår inte på mig själv för mitt återfall, utan tar med det i min erfarenhet!

Det är lite saker som berört mig enormt den senaste tiden och min gard var lite sänkt. Tänkte inte hela vägen utan tänkte bara för stunden.
Men från och med igår så för jag matdagbok igen. Måste känna att jag tänker till innan jag äter så jag kommer in på rätt bana igen. För jag vill lyckas med mina delmål och mål! Jag vill inte sätta krokben på mig själv som jag gjort så många gånger förut!

Så nu är det medvetna tankar som tänks hela vägen ut som gäller! För jag ska lyckas! För jag vet att jag kan och jag vill!

En lätthet i styrka

IMG_1232.JPG

Känslan när man drar på sig träningskläderna och snörar på sig skorna och beger sig ut på en löprunda eller går in på gymmet och man upptäcker att man inte behöver ta i på samma sätt som man gjorde innan. Förr kändes varje löpsteg som ett elefantsteg, varje steg kändes i varje liten del av kroppen. Man fick styra varje rörelse med vilja. Huvudet och kroppen hade en inre strid.

Nu så känns ett löpsteg lättare, jag känner att mina muskler håller uppe kroppen och det enda som känns är fotlederna och höger fotens undersida. Benen går av sig själv och hjärnan kan tänka på annat än just själva löpningen. Nu så försvinner jag in i podden jag lyssnar på.

Igår när jag körde styrka hemma så tänkte jag på hur lätt det var att göra alla övningar. Hur lätt jag kunde utföra övningarna. Det är en helt annan trötthet och styrka som jag känner nu. Jag känner hur kroppen är med mig inte emot mig. Sån jäkla skillnad!

En dejt med Mårten

IMG_5204.JPG

Tisdag kl 04,37 ringde klockan. Bara att stiga upp och göra sig klar för att bege sig mot tågstationen och hoppa på X2000 mot Stockholm.

IMG_5220.JPG

På stationen så mötte Nneka från Aftonbladet bilaga Söndag upp mig. En otroligt härlig, lätt och varm person. Vi gick och tog en fika och hon började intervjua mig. Efter ca 1timme så gick vi upp till Aftonbladets redaktion och fick en liten rundvisning och hälsade på hennes kolleger.

IMG_5223.JPG

IMG_5251.JPG

Lunchtid närmade sig och vi gick ner till Vapiano, vilket råkar vara en av mina favorit ställen. Vi åt lunch och jag tror inte att det var tyst 2sekunder. 13.40 så skulle fotografen möta upp oss utanför gymmet där mötet mellan mig och ”ninja” Mårten skulle ske.

IMG_5233.JPG

En väldigt trevlig fotograf kom och mötte upp oss och det var DAX!!! Hon knäppte några ” före” bilder ute och sen gick vi in och träffade Mårten Nylén. Vilken varm, mjuk och hjärtlig människa.
Vi satte oss ner och pratade, han undrade om mina mål, hur jag tränade nu och en massa mer. Han var väldigt lyhörd och intresserad.

En av alla saker jag frågade om var hur man kunde träna upp sig på att utmana sina rädslor. Jag är/har varit livrädd för att hoppa upp på saker. Jag litar inte på mig själv och att jag klarar av att hoppa. Jag ser alla olyckor framför mig. Det ”högsta” jag vågat hoppa upp på är en stepbräda. Han snappade upp det och han lovade att hjälpa mig med att överkomma lite av min rädsla och ge mig verktyg att ta med mig hem, vilket han gjorde!

Vi satte igång med träningspasset, uppvärmning blev rodd, sen satte vi igång med ett cirkelpass. Mina demoner som berättat för mig att jag inte kan var som bortblåsta. Jag kände mig stark och gladiator kvinnan i mig kom fram. Sen så blev jag extra stark av kommentarer som ” Vad glad jag är att det blev du som vann denna tävlingen!” som kom spontant mitt under passet av Mårten. Sen när vi körde övningarna så kom kommentarer som ” detta är taget från skolboken” ”snygga armhävningar” ” du kan mycket mer än vad du själv tror” mm

Vi avslutade träningen med att gå ner i en lektionssal för att hoppträna. Ghaaa!!! Mårten plockade fram 2 stepupbrädor och en gymbänk. Jag var tvungen att andas några extra djupa andetag och släppa kontrollen och lita på Mårten, vilket är väldigt lätt. Han vägledde mig på ett stabilt och säkert sätt, han ökade svårigheten efterhand jag klarade av uppgiften. Till slut efter en del hopp så var det dax för gymbänken. Gha… Men då sa han de magiska orden…. ”Hinderlopp, det är bara ett hinder att ta sig förbi och vidare” Det krävdes några försök för att få till ett jämfota hopp men jag gjorde det till sist!!!! Så jäkla glad!!! Jag gjorde det många gånger efter det! Så coolt!

När jag satt hemma och tänkte på vad jag skulle fråga om osv så tänkte jag på detta med upphopp, ett tag tänkte jag inte ens ta upp det för oron i kroppen som kom för OM han skulle ” tvinga” mig att hoppa. Bara av tanken så började jag nästan gråta …. Men som ni vet nu så gjorde jag det!!!

Jag var hög hela kvällen, försökte memorera alla tips jag fick och alla stärkande ord så jag kan ha med mig de och plocka fram!! Vilken dag!!!

IMG_5227.JPG

Här har Mårten gjort ett litet inlägg från vår dag http://martennylen.com/det-handlar-om-att-skapa-mojligheter-inte-begransningar?cbg_tz=-60

Tack Nneka och Mårten för en dag jag kommer minnas för alltid! Resultaten av Nnekas och fotografens jobb kommer vi få se i söndags bilagan någon gång. Återkommer när jag vet vilken söndag det blir.

På Mårtens instagram under en bild på oss

IMG_0295.PNG