Ger mig tro

IMG_0191-0.JPG

Jag är fortfarande lite chockad sen igår. Innan jag började mitt träningspass så gjorde jag ett videoklipp. När jag tittar på det nu så ser jag hur nervös jag var. Jag säger att jag inte ska sätta upp förhöga förväntningar. Att det är okej att gå mellan max löpningarna och att jag kan ta en PW de sista 20min om jag inte orkar jogga.

Jag har hela tiden med mig känsla av tyngd från förr när jag sprang. Hur varje fotisättning känns som blyklumpar som slår ner i marken och varje steg känns som en elefants. Jag kommer ihåg känslan när jag inte kom någonstans fast jag försökte ta mig fram. Hur andfådd jag blev och att jag tyckte att det var otäckt att bli andfådd, blev lite rädd. Det kändes som hjärtat skulle hoppa ur bröstet och lungorna sprängas.

Igår när jag sprang så kände jag mig lätt. Det kändes som jag gick. Fotisättningen kändes inte. Benen bara pinnade på. Det kändes som jag flötfram inte det där tunga som var förr. En helt annan känsla. Jag blev så paff över att jag orkade och att benen höll.

Innan jag blev gravid så hade jag börjat löpträna, jag hade ökat från korta intervaller till 6km och skulle öka till 7km. Så långt har jag inte sprungit någon gång. Igår sprang jag 6km på 42min. Då sprang jag intervaller med väldigt långsam jogg på 1,5min mellan sprint delen på 30sekunder. De första 5min var uppvärmning och de sista 20 min inte i något högt tempo. Detta ger mig hopp och tro på mig själv. Tro att jag kommer orka springa 1mil någon dag. Det är en dröm! Jag har aldrig sprungit 1mil någon gång. Men jag ska göra det!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s