Att vinna över sina hjärnspöken

IMG_9640.JPG

Jag går förbi lekplatsen varje dag när jag lämnar Majken på förskolan. Jag har sneglat på lekställningen med metallringarna som hänger på en rad nästan gång vi gått förbi. När jag sett barn svinga sig från den ena ringen till den andra hela vägen över till andra plattformen så har en våg av ”jag vill också kunna göra det” sköljt över mig.

I förra veckan när jag var ute på kvällspromenad med Eddie (hunden) och inget barn lekte på lekplatsen så fick jag för mig att klättra upp i lekställningen och tog tag i de första två ringarna och hängde mig i armarna. Men där tog det stopp!

Hjärnspökena från barnsben började skrika i öronen. ”Du är för tung, du klarar inte detta, tror du på allvar att du skulle orka hålla hela din tyngd i en arm även om det bara är 0,5 sekunder?!?! Tror du det???”

Jag hoppade ner, för jag förstod inte hur jag skulle orka klara av att flytta över den ena armen till nästa ring.

Jag har fortsatt snegla på de där ringarna när jag gått förbi, tänkt på hur jag ska göra tekniskt när jag gått och lagt mig. För jag har ALDRIG i hela mitt liv klarat av att gå armgång.

Igår så mötte min ena brorsdotter (som är 16år) upp mig och vi hämtade Majken på förskolan. Freddan var hos sjukgymnasten som ligger på granngården så när vi går förbi den där lekplatsen så föreslår jag att vi ska ta och leka där tills Freddan kommer. Jag frågar N om hon kan gå armgång?! ”Nje, det tror jag inte” svarar hon och hoppar upp och går hela armgången.
Va tusan tänkte jag, hoppade upp men var lika ”fast” i de första två ringarna som den första gången. Freddan kom, vi pratade lite, han gav mig tips. Jag klättrade upp igen och hängde mig i ringarna…. Tänkte ”va fan, jag kan bara trilla ner” jag flyttade över vikten framåt och helt plötsligt märker jag hur jag släpper den bakre handen och flyttar över den!!! JAG KLARADE det! Jag klarade en förflyttning! Blev så paff och förvånad så jag hoppade ner!
Men jag måste ju prova igen, men hur gör jag med andra armen?! Nu kunde jag med vänster handen, men hur gör jag med höger?! Jag provar igen, lyckas med en förflyttning nu kom jag till det kritiska läget, högerarmen…… Lägger över tyngden… Högerhanden släpper bygeln, och jag upptäcker att jag lyckas ta tag i nästa ring!!!!! LYCKA!!! Två förflyttningar. Jag går en ring till… Sen hoppar jag ner!!

Två ringar lyckades jag med, jäklar vad ont i händerna! Men så glad!!
Men va tusan, jag måste prova en gång till….

Denna gång lyckas jag 4 hela ringar! Hade nog klarat fler om jag inte blev så chockad och glad över att jag klarade av det!!!! Glädje upp över öronen! Så stolt över mig själv! De där jäkla hjärnspökena kan gräva ner sig!!!

Freddan hoppade upp i ringarna, han gick ju hela vägen utan problem. Men när han hoppade ner så sa han ”Dessa ringar är tuffare är den vanliga monkybaren! ”. Dessa ringar vajar liten i sidled och själva raden är i en liten båge.

Det känns så bra! Jag förstår om det inte är något speciellt för andra, men för mig är det ENORMT!!!!

Denna karamell ska jag njuta av, men ni vet nog vart ni kommer hitta mig fler gånger! 🙂

Annonser

3 thoughts on “Att vinna över sina hjärnspöken

  1. Jag blir så glad och peppad av dig Mia, vilka framsteg du gjort. Jag förstår dig så jag genomgått en liknande resa. Underbart att läsa hur det går för dig, du är så grym med träningen så att jag får ångest haha! Kämpa på. Jag hejar på dig! /Amanda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s