Fyra veckor

IMG_3444.JPG

4 veckor har gått sen jag började på Mammafitness igen. 2v med fokus på mat och nu har det gått 2v med träning. Tyvärr har jag varit krasslig denna vecka så det har inte blivit mycket träning här. Men herr våg och fru måttband träffas i alla fall.

På 4v så har jag gått ner 3kg, 2,5cm har försvunnit i midjan, – 2cm runt rumpan, -2cm runt låret och 0,5cm runt överarmen.

Jag kan bara säga att jag är oerhört nöjd med mitt resultat!

Det som jag måste jobba vidare på är att planera min mat.

Nu är det bara jobba vidare med bra mat och träning och lita på processen för då kommer jag nå några av mina uppsatta mål inom överskådlig framtid. Mål som jag bara kunde drömma om när jag började denna resa. Men jag börjar kunna skymta de nu, vilket känns kittlande och stort på något sätt.

Annonser

Månadsbilder aug

Så var det den tjugonde igen, kameran åkte fram i morse. Det stora problemet just nu när det är dax för bilder är att dagsljuset är lite dåligt runt 8tiden.

Jag visste att det inte skulle vara några större förändringar denna månaden för om jag ska vara ärlig (vilket jag ska) så har jag mystränat lite de senaste veckorna. Mystränat är när man gör det man ska men man tar inte ut sig helt. Utan det har varit bekvämt och kört en del teknik.

Jag har gjort det lite medvetet och lite omedvetet då jag väntat på att mammafitness skulle sätta igång för min del. Vilket det har gjort nu.

Med matregistreringen har jag varit igång i 2veckor och i måndags så fick jag mina träningspass.
Dessa 2v har gett lite resultat på vågen
och någon halv centimeter här och där har minskats.
Passen jag kört har gjort att jag är öm av träningsvärk i hela kroppen!!! Plågsamt skönt!

Här kommer iallafall bilderna

IMG_9797.JPG

IMG_9800.JPG

IMG_9798.JPG

Hjärtat sjunger

IMG_9741.JPG

Denna vecka har innehållit många stärkande framsteg på min resa mot en starkare och smidigare kropp.

Fredagar har jag ju alltid dejt med herr våg och fru måttband, har haft det varje vecka sen januari 2013.
Även denna fredag så gick jag på dejt, herr våg visade mig en vikt som jag vet att jag inte vägt sedan 3an på gymnasiet i en vecka. Ja, i en vecka… Sen blev jag ”nöjd” och började äta som det gamla vanligt igen… Ja, ni förstår vart det slutade. Förutom den veckan så var det början av högstadiet jag vägde så här ”lite”.

Mitt hjärta sjunger, jag tangerar ytterligare en milstolpe denna vecka med denna vikt. Jag ska ärligt säga att vikten är inte prio 1 som det alltid annars varit. Utan mitt mående och min kropp står i fokus och det är helt klart det störta priot i denna resa.

Jag måste erkänna att jag fick ett infall i onsdags och ställe mig på vågen, den vikten var ytterligare -0,7kg än den som stod idag. Men det är fredagsvikten som gäller. Jag är på G och det känns så in i helvete bra!!!

Nu är det bara att köra vidare! Jag har siktet inställt och vet vad jag vill! Det är ENBART jag som kan göra min resa! Jag är ansvarig och chauffören!

Att vinna över sina hjärnspöken

IMG_9640.JPG

Jag går förbi lekplatsen varje dag när jag lämnar Majken på förskolan. Jag har sneglat på lekställningen med metallringarna som hänger på en rad nästan gång vi gått förbi. När jag sett barn svinga sig från den ena ringen till den andra hela vägen över till andra plattformen så har en våg av ”jag vill också kunna göra det” sköljt över mig.

I förra veckan när jag var ute på kvällspromenad med Eddie (hunden) och inget barn lekte på lekplatsen så fick jag för mig att klättra upp i lekställningen och tog tag i de första två ringarna och hängde mig i armarna. Men där tog det stopp!

Hjärnspökena från barnsben började skrika i öronen. ”Du är för tung, du klarar inte detta, tror du på allvar att du skulle orka hålla hela din tyngd i en arm även om det bara är 0,5 sekunder?!?! Tror du det???”

Jag hoppade ner, för jag förstod inte hur jag skulle orka klara av att flytta över den ena armen till nästa ring.

Jag har fortsatt snegla på de där ringarna när jag gått förbi, tänkt på hur jag ska göra tekniskt när jag gått och lagt mig. För jag har ALDRIG i hela mitt liv klarat av att gå armgång.

Igår så mötte min ena brorsdotter (som är 16år) upp mig och vi hämtade Majken på förskolan. Freddan var hos sjukgymnasten som ligger på granngården så när vi går förbi den där lekplatsen så föreslår jag att vi ska ta och leka där tills Freddan kommer. Jag frågar N om hon kan gå armgång?! ”Nje, det tror jag inte” svarar hon och hoppar upp och går hela armgången.
Va tusan tänkte jag, hoppade upp men var lika ”fast” i de första två ringarna som den första gången. Freddan kom, vi pratade lite, han gav mig tips. Jag klättrade upp igen och hängde mig i ringarna…. Tänkte ”va fan, jag kan bara trilla ner” jag flyttade över vikten framåt och helt plötsligt märker jag hur jag släpper den bakre handen och flyttar över den!!! JAG KLARADE det! Jag klarade en förflyttning! Blev så paff och förvånad så jag hoppade ner!
Men jag måste ju prova igen, men hur gör jag med andra armen?! Nu kunde jag med vänster handen, men hur gör jag med höger?! Jag provar igen, lyckas med en förflyttning nu kom jag till det kritiska läget, högerarmen…… Lägger över tyngden… Högerhanden släpper bygeln, och jag upptäcker att jag lyckas ta tag i nästa ring!!!!! LYCKA!!! Två förflyttningar. Jag går en ring till… Sen hoppar jag ner!!

Två ringar lyckades jag med, jäklar vad ont i händerna! Men så glad!!
Men va tusan, jag måste prova en gång till….

Denna gång lyckas jag 4 hela ringar! Hade nog klarat fler om jag inte blev så chockad och glad över att jag klarade av det!!!! Glädje upp över öronen! Så stolt över mig själv! De där jäkla hjärnspökena kan gräva ner sig!!!

Freddan hoppade upp i ringarna, han gick ju hela vägen utan problem. Men när han hoppade ner så sa han ”Dessa ringar är tuffare är den vanliga monkybaren! ”. Dessa ringar vajar liten i sidled och själva raden är i en liten båge.

Det känns så bra! Jag förstår om det inte är något speciellt för andra, men för mig är det ENORMT!!!!

Denna karamell ska jag njuta av, men ni vet nog vart ni kommer hitta mig fler gånger! 🙂