Utmaningar och min vinning

20140125-185010.jpg

I december så började jag med en knäböjsutmaning (och slutförde den) . Nu i januari så är jag med i en plankutmaning.

Man skulle ju kunna tro att jag gör dessa utmaningar för att komma iform, vilket jag gör på sätt och vis. Men inte genom dessa utmaningarna. Utan genom knäböjsutmaningen så kom jag in i ett bra flow gällande träningen. Jag kom in i en känsla som gör att jag vill träna och försöka utmana mig själv i övningar och se vad jag kan göra och vad jag kan nå.
Det är precis som att utmaningen hjälpte mig att komma in i en träningsrytm, 6dagars träning och 1dags vila.
Ett annat tänk, jag kör 3-4dagar på gymmet och sen så kompliterar jag med träning hemma.
Jag ser inte något problem med att köra träning hemma, vilket var ”krångligt” innan mm. Nu känna det bara bra.

Under 2013 så blev jag en som fullföljde utmaningar som jag antog. (Inte bara dessa fysiska, utan även ritutmaningar)
Jag har ALLTID varit den som gett upp när det gäller utmaningar innan, precis som jag skulle ge mig själv krokben. Men inte längre! Nu ger jag mig själv tillåtelse att lyckas. Vilket känns otroligt skönt.

Mycket sitter mellan öronen!

Annonser

Vinna på bekostnad av andras självkänsla

Igår så såg jag på Toppa eller krossa som UR har.

Som tränare/ledare för ungdomar så har jag tänkt på detta många många gånger. Toppa för att ”garantera” vinna och då samtidigt krossa de barn/ungdomar som får bli sittandes på bänken.

I ärlighetens namn så måste jag medge (vilket tynger mitt samvete och smärtar i hjärtat) att i början av mitt ledarskap så har jag varit med och gjort aktiva val att toppa, vilket krossade några spelare som inte fick komma in och spela mentalt. Dock såg jag detta och gjort att jag tänkt på detta otroligt mycket.

Det är absolut inget jag är stolt över!

Idag många år senare så har jag fått en helt annan inställning. Denna inställning kommer med erfarenhet och en annan säkerhet på mig själv.
När jag tog de dåliga besluten så kände jag en enorm press utifrån att vi var tvungna att vinna för annars var det katastrof. ”Jag är ju ändå ledare i en storklubb”. Dessa tjejer jag hade hand om då var 17-18år. Så det var inga små tjejer utan de var i åldrarna då det är tuffare och resultaten och prestationen räknas på ett annat sätt. MEN jag gjorde fel!!

Idag tycker jag det är viktigare att ALLA får delta. Alla ska få en chans att prestera ute på banan.
Jag älskar att vinna, men man kan vinna även om ALLA får spela och bidra. Det som jag begär av mina spelare är att de kämpar och försöker göra sitt bästa när de är på banan. Det begär jag av de som är långt komna i utvecklingen och de som inte har kommit lika långt eller är nybörjare.

Även om jag älskar att vinna så kan jag känna mig oerhört stolt om vi förlorar bara vi krigat tills sista sekund. För då har vi gjort vad vi har kunnat och de andra var bättre just denna match.

När vi spelar match så spelar vi alltid för vinst. För alla vi som sysslar med idrott älskar att vinna! Men vi ska vinna som en helt lag och inte enbart som några få individer!

Jag vill utveckla alla barn/ungdomar för livet. Jag vill att de ska titta tillbaka på sin handbolls”karriär” med många skratt och härliga minnen och känna att det gav de mod, styrka, tillhörighet och en bra självkänsla.

Det finns många tankar kring detta, men här är några.

För att jag kan!

20140122-131924.jpg

Vad driver mig till att vilja träna och äta bra mat?!

Jo, för att jag har kan träna! Jag kan springa (dock inte så snabbt eller långt än), jag kan hoppa, jag kan gå, jag kan lyfta vikter, jag kan göra en armhävning!

När jag ser min mamma i dagsläget och tänker att hon kunde göra allt detta som jag skrev ovan när jag var liten men idag kan hon inte göra något av det. Det smärtar oerhört mycket.

När jag har en tung dag med motivationen så tänker jag på min mamma. Jag kan fortfarande, vad är det att tveka över?! Jag kan, då gör jag! Vi vet aldrig om jag hamnar där min mamma är. Jag vill verkligen inte det, därför försöker jag nu genom mina aktiva val att äta bra mat och sköta min kropp så jag kanske kan försöka undvika det fruktansvärda öde min mamma fått möta!

För att jag kan, då gör jag!

1 år sen denna resa tog sitt avstamp

20140120-205854.jpg

Idag är det exakt 1år sen jag började med PT-online på mammafitness.

Jag har tagit en bild varje månad för att kunna följa mina resultat bildligt och inte bara på våg eller gällande centimetrar.

De bilder ni ser ovan är på de byxor jag bar för ett år sen. De satt TAJT!!
Jag kommer ihåg när jag köpte de. Jag kunde ju inte gå omkring i mina gravidbyxor hur länge som helst. Jag skämdes över att vara en storlek 50, men var så tacksam över att Åhléns hade ett par som gick på mig.

Som ni nog vet så gick jag upp 37kg under graviditeten. Inget man är stolt över, men det är fakta!
Från november dagen lilla M föddes till den 20januari 2013 så hade jag gått ner 15kg.

Så på detta år har jag tappat ytterligare 24,7kg dvs 38,8kg totalt. Alla gravidkilo är borta.

Sen så säger måttbandet:
Midja – 20cm
Höfter/rumpa – 18,5cm
Lår – 10,5cm (ett lår)
Överarm – 6,5cm

Även om jag inte är i hamn än så är jag en bit på vägen.
Jag hade garanterat kunnat få bättre resultat om jag hårdkört allt, men vet ni?! Då hade jag nog inte rott det i hamn. Detta är första gången i mitt liv jag känner att jag tror på det jag gör gällande träning och mat!

Jag är stolt och nöjd med årets resultat, men jag är inte mätt och klar. Utan i år ska jag nå mitt vikt mål och jag ska köra seriös styrka hela året. Det fotot som skall tas 20 januari 2015 är jag väldigt nyfiken på.

Som vanligt så kommer jag ha ett låst inlägg på månadens bilduppdatering. Vill ha lite koll på vem som ser dom bilderna.

Provhyttstårar

20140114-115609.jpg

Jag har många minnen från ung år där jag stod och ”smalade” in mig för att dra igen blixtlåset och få i översta knappen i byxorna. När jag tittade i spegeln så svämmade ut över sidorna. Jag kan inte räkna alla gånger jag stod och torkade tårarna av skam och besvikelse. Jag som ändå tog vuxenstorlek.

Idag så skolas vår lilla tjej in, jag är lite orolig i kroppen av alla känslor det medför. Jag var tvungen att sysselsätta mig för att skingra tankarna. Jag hade några presentkort på Nova som är outnyttjade.
Bara att snöra på sig skorna och gå!
Uppdraget för mig själv var att hitta en baddräkt till mig och se om det fanns roliga träningskläder på rea.

Prova baddräkt…. Har ju varit skräcken! Valkar kan både sticka fram både här och där.
MEN inte idag!! Även om det var en storlek mindre än vad jag haft den senaste tiden. Om jag stod och log i provhytten?! Jo då!! En värmande nöjdhet spred sig i kroppen.

Nu kan jag och lilla M bada på onsdagarna då jag ska ha henne hemma. Vad jag längtar!!

Ja, jag hittade även ett linne och ett par träningsbyxor, även de satt bra!

Ta av den jä-la koftan och gör något åt det!

Just nu står andras offerkofter mig upp i halsen!
Jag känner hur mitt tålamod och min stöttande hand försvinner.

Den försvinner för den som bär koftan inte är intresserad av att göra något åt den situation de befinner sig i! De är enbart intresserade att tycka synd om sig själv och vill att andra ska lösa deras problem eller situation.
Att de ska behöva ändra sitt beteende eller någon vana/ovana eller behöva göra något annorlunda är de inte intresserade av!

Det står mig upp i halsen!!
Förstå mig rätt nu, jag stöttar gärna, jag hjälper gärna. Men jag vill inte lösa problemet när det inte är mitt problem, för jag kan inte lösa det!

Jag har mina egna kamper, jag har mina egna berg att bestiga.

Så, färdig! Var tvungen att ventilera!