Det river i hjärtat

Vissa människor berör ens inre lite extra. Igår när jag kommit till Lund så var det en kvinna som blev utkörd från tågstationen. Hon gick förbi mig när jag väntade på Freddan. När hon gick över gatan så såg jag att hon var helt ner kissad. Hon tillhör en av de inbitna A-lagarna i staden som gärna sitter på bänkarna mellan Espresso House och 7-eleven mitt i mot stationsbyggnaden. Jag stod och frös för vindarna var kalla i solskenet. Jag började fundera på hur kall hon skulle bli när kisset kallnade på jeansen. Hon gick och satte sig med sina vänner på bänken. En av de yngre gick ifrån och gick in på systembolaget. Han kom tillbaka efter några minuter med 4st burkar öl som de delade emellan sig. En liten stund gick, jag studerade de och jag hörde hur de pratade och skrattade. De hade en hjärtlig stämning mellan varandra. 2 st vänner till de kom förbi. De fick kramar, handslag och hjärtliga tillrop.

Det brände till i hjärtat på mig. Dessa människor som satt på bänken, härliga människor med antagligen stora fina hjärtan har hamnat lite snett. Jag vet inte deras livsöden, men något har hänt i deras liv så de har hamnat där de är nu. Denna yngre kille som satt där, högt 30år vad har gjort att han hamnat där?!

Freddan kom och vi gick igenom staden mot hans föräldrar där vi skulle lämna Eddiesen. När vi börjar närma oss Mårtenstorget så är det en välklädd man i 50års åldern som stannar oss. Han frågar om vi har några kronor till lite mat till honom. Jag säger som jag alltid gör  ”tyvärr, jag har inga kontanter på mig”. (Dessa ord är oftast sanningen, men jag vill inte ge någon pengar. ) Jag blev lite chockad, för när han stannade oss så tittade jag noga på honom. Han var väldigt fräsch, välklädd och såg ut som en man som levde ett bra liv. Det högg till i hjärtat. Vad har gjort att han behöver gå och tigga pengar?! För jag tror att det tar väldigt långtid innan någon sänker sig så lågt så tills man börjar tigga pengar. För man vill ju klara sig själv.

Efter vi gått vidare så kom jag på mig själv att jag faktiskt hade kunnat erbjuda mig att gå och handla mat till honom. Det har jag erbjudit mig innan att göra, några gånger har de tackat nej, andra gånger så tar de gärna emot det. Men jag blev så paff så det kom inte mig för mig denna gång.

I morse så hade jag ingen frukost hemma, så jag gick ner till Hemköp för att handla. Utanför Hemköp här i Malmö så står det alltid Aluma/Faktum försäljare eller män eller kvinnor som frågar om pengar till mat. Även denna morgon stod det en av de männen som brukar stå där. Han frågade om pengar till mat, jag stannade och erbjöd mig handla mat till honom när jag ändå skulle handla. Han berättar då att han saknar alla tänder, vilket jag ser och han gärna vill ha några kronor så han kan gå till missionen och äta för det är lättare för honom.  Han ser fräsch ut, fast han har slitna kläder. Men han är ny duschad, rakad och har väldigt fina blå ögon. Så han tackar nä, men tackar så mycket för att jag erbjöd mig att handla mat till honom.

När jag går inne i affären så känner jag att jag hade velat gå ut till honom och säga att jag gärna följer med honom till Missonen och betalar hans mat. Jag gör tyvärr inte det, för jag fegar ur. Jag vågar inte göra det…. jag vet inte varför jag fega. För jag vill verkligen veta hur de har det och jag vill gärna hjälpa om jag kan. Men jag gör det inte genom kontanter. Han kanske skulle använda det till de han säger att han skulle göra, men jag vill inte hjälpa de som har ett missbruk att köpa deras droger. Det vill jag inte!

Alla dessa människor jag har mött som har missbrukar problem, jag ser min farbror i de. MIn farbror fick bort för 3år sen. Han var missbrukare i större delen av sitt liv, men han vände det. De sista ca15åren så var han nykter alkolist/narkoman. Han hade världens största hjärta. En god människa som jag önskar att jag hade kunnat få ha längre tid i mitt liv. Första gången jag såg honom var när han kom hem till pappa när pappa fyllde 50.

Pappa hade kontakt med honom under alla å, men pappa hade satt ett ultimatum på honom. Han fick inte komma hem till oss förrän han var nykter. Pappa ville inte att vi skulle bli utsatta för hans missbruk. Pappa fick den bästa presenten den dagen. Jag fick en farbror.

Han kom hem till mamma och pappa varje månad och betalade räkningarna. För bankens förnyade system gjorde att det blev dyrare för de som inte hade råd med datorer att betala sina räkningar. Så pappa gjorde det till honom så lämnade han kontanter till pappa. När han var där hemma så fick jag lära känna denna man som upplevt helt otroligt mycket. Han tog värvning på skepp som ung och seglat jorden runt. Han har levt med indianer och andra naturfolk. Han tyckte om historia och människor. Han trodde på andlighet.

Han fick cancer i lungorna för 5år sen, han gick igenom behandling och han mådde bra. Han mådde så bra så han missade ett läkarbesök på sommaren. Men det visade sig senare att cancern hade spritt sig. Den 21 Feb för 3år sen somnade min farbror in. Men han finns fortfarande hos oss. Han har gett mig förståelse och insikt i mycket och lever fortfarande hos oss på ett eller annat sätt!

Ta hand om er och le mot en främling!

#puss

Annonser

6 thoughts on “Det river i hjärtat

  1. Jag kan också undras över vad som hänt människor jag möter. Alla bär på saker och öden som jag gärna skulle höra.
    Jag lovar att le mot en främling idag. Det gör folk glada.

    • Jag har pratat med några som kommit fram till mig och delat med sig av sin historia.. det är otroligt intressant att få lyssna på dem.

      Ett leende kan göra så mycket! =)

  2. Vilket vackert hjärta du har! Världen borde definitivt var full av Mior!
    Jag brukar tänka när jag ser människor som du beskriver att de är någons son & dotter. Man undrar som du skriver vad som gått så fel att de hamnat där de hamnat… ❤

    • Jag försöker ha med mig hjärtat och förståelse för andra. Livet är inget lätt, vi utsätts för många prövningar och hinder.

      Kan bara hålla med om att vi behöver fler Mior;)

  3. Va fint skrivet.

    Jag har ett riktigt sånt gold-moment. En man frågade om pengar på tunnelbanan å jag hade inga, men jag hade en påse med nybakta bullar om jag sa att han gärna fick. Han blev superglad och sa att han minsann skulle unna sig en fin kopp kaffe på Pressbyrån och riktigt njuta. Han berättade om sitt missbruk och vad han sysslade dem. Jag har missbruk i min familj och kände verkligen för honom, det kan snabbt gå utför…

  4. Otroligt vackert skrivet! Och samtidigt som jag fäller tårar när jag läser vad du skrivit så blir jag varm i hjärtat att det finns sådana som du. Jag känner så väl igen mig i dig. Vem som helst kan hamna där på bänken. Jag tror att de som hamnar där är känsliga själar med stora hjärtan. Hade de varit lite ”hårdare och tuffare” hade de kanske klarat sig ifrån att hamna där de nu är(?) Jag ger inte heller pengar när de frågar men har vid några tillfällen köpt en kasse med mat och gett bort.

    Ha en riktigt fin dag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s